Stövlar & rönnbär

I söndags köpte jag mig ett par stövlar. Ett par underbara, vackra stövlar, med höga klackar och kedjor som hänger runt vristen på de höga, smala skaften.
Lite trånga. Lite ont i tån får jag. Ganska mycket faktiskt, efter ett par timmar. Vad gör man inte för ett par härliga - väldigt snygga - stövlar? Den närmaste tiden måste jag gå in dem, tränga ut dem, pinas och plågas var eviga minut. Sen, sen, underbara sen, när de passar min fot perfekt, då ska jag använda dem och glädjas för varje sekund de sitter på fötterna.

Jag väntar på att hösten ska komma, alla de vackra färgerna som talar om att det är höst. Tror nästan att hösten har lurat mig i år. Det är bara lite gult här och där, gräset är grönt fastän löven faller. Någon enstaka rönn med röda blad.
Inga rönnbär. Var är alla rönnbär? Det är ett år sen nu, alla rönnarna bar mängder med röda bär, på sina kala, mörka grenar. Jag såg rönnbär i flera veckor, vart mina ögon än landade fanns de röda, vackra bären där som tröst. Jag tror faktiskt att hösten har kommit till mig ändå. Utan rönnbär. Det är snart den första oktober.

Kommentera mera...

Jaha...

Så lycklig som jag är, när jag får skriva, så blir jag ändå lyckligare när jag får kommentarer och respons. Har förstås kikat in och undrat om det kanske kommit någon kommentar, blev ju överlycklig när käre bror skrev en dag. Fast han har ju konto.
Om man är en vanlig en, utan något sorts konto, så har det ju inte fungerat alls fick jag höra alldeles nyligen. För drygt tolv timmar sedan, faktiskt. Inte undra på att det är så tyst här, medans mejl och öron fylls med uppmuntrande ord. Ord som får ögonen att tåras ibland.
Tack till Er alla!

Att skriva är lätt och roligt, men att förstå alla funktioner, som finns inlagda i en blogg, är inte enkelt. Att inte kunna kommentera mina ord, har helt och hållet berott på mig, min okunskap och på mina egna inställningar. Nu är det åtgärdat och jag välkomnar Er alla att skriva.

Sakta, men säkert, smyger jag ut min blogg bland nära vänner. Att kommentera mina ord betyder inte snälla ord och beröm. Att kommentera betyder vad som helst. Tyck och tänk, fundera, ha åsikter. Vad vill Du? Vad känner Du? Vad önskar Du?

Mår bra!

Att det gör sådan skillnad att tänka på ett annat sätt!
Att fokusera på det som är bra, att släppa det jag inte kan kontrollera, att hela tiden gå framåt och bara göra det jag själv kan stå för och vill göra. Det är hela skillnaden!

Jag mår bra när jag skriver och när jag läser, när jag tänker och när jag skrattar. När jag har något att inspireras av, något att fokusera på, när jag har åstadkommit något som är viktigt för mig. När jag äntligen har ringt det där jobbiga samtalet eller tagit tag i den trista sammanställningen eller rensat upp det där stökiga utrymmet.
Jag sparar de där tillfällena när jag mår riktigt bra, när solen skiner i mitt inre och himlen är otroligt blå. Sparar och stoppar undan till en annan dag.

Ibland känns allt förskräckligt fruktansvärt och ensamt, ibland är allting grått och svart och beige. Det är då det känns som om hela himlen öppnar sig, skakar hårt och skälper allt elände över hela mig, över bara mig. Så är det ju för oss alla. Ingen kommer undan de svarta dagarna.
Det är då jag tar fram den där gömman med sol, som jag stoppat undan i ett skrymsle. Det är då det är extra viktigt med en färgglad Muminmugg, någon av dem med en glad figur, som peppar mig och gläder mig. Bara genom att finnas där för mig, fylld med starkt, svart kaffe.

Hemligheter

Jag är en människa som bär på mångas hemligheter.

Kanske för att allt jag får veta, stannar hos mig. Som i en skattgömma, som om nyckeln tappats bort. Jag tycker om att bära dem med mig, hos mig, i en trygg liten skreva, långt bort från allas ögon och öron. De har hamnat hos mig med en tanke och med omsorg, viskade i mitt öra som en gåva från länge sedan. Lätta att bära följer de mig. Några för ett kortare ögonblick. Andra för alltid och evigt.

Som vänner.

Fest

Det kom en fest i min väg denna helg.
Höstfest hette den först, men visade sig snart vara en kamouflerad födelsedagsfest. Där fanns en band som spelade, mat på ett bord, dans på ett golv, i en festlokal, i ett bostadsområde.

Ute på bron samlades rökarna, få i början, fler allt eftersom vinet flödade. Ett sorts igenkännande, lite som Far & Son på Norra, trettio år tidigare i mitt liv. Kanske lite ung igen. Och yngst var nästan vi, mitt gäng och jag.

Meditation

Det fanns en människa i mitt liv, för länge sedan. Denna människa stängde in sig i ett rum, en stund varje kväll, för att meditera. På den tiden kände jag mig utestängd.

För länge sedan fanns en människa i mitt liv, som lärde mig att sitta i Lotusställning. Den gången var jag stolt.

Nu finns jag. Jag har börjat yoga.

Förutsagt

Jag hittade något i mina gömmor, som någon har sagt mig för ett antal månader sen:

• Du kommer att få mycket kraft och kommer att ta tag i kaoset hemma
  


• Du skriver mycket, men mest för dig själv. Om ett eller två år kommer du att vilja berätta din historia
  

Det har nog börjat nu.

Kaoset tar jag tag i, sakta men säkert.
Jag ändrat måste till vill. Förr tänkte jag "jag måste putsa fönstren". Nej, det är inte sant. Sanningen är att jag vägrade ha "måsten" och därför har inte mina fönster blivit putsade på ett antal år. Jag har ändrat mitt tankesätt till "jag vill ha rena fönster", vilket denna höst resulterade i rena köksfönster och nytvättade gardiner. Förra helgen resulterade mitt vill i ett underbart, strukturerat källarrum.
Idag har turen kommit till medicinskåpet: ni vet, skåpet där allt skräp stoppas in, där det rasar ut saker i huvudet när man öppnar det och där vi dessutom råkar ha vårt medicinförråd på en av hyllorna.

Skrivandet har också börjat. Här. Sakta, men säkert, berättar jag min historia. Lite på ytan, lite i taget.

Ordning och reda!

I helgen har mor och jag haft en röj- och rensahelg. Jag kan inte riktigt förstå att det faktiskt är jag som skriver så där. Ordning och reda. Röj- och rensarhelg. Hur har det blivit så? Jag är en slarvmaja, en ganska lat person som hellre njuter än rensar.
Fast nu har något hänt med mig. Denna vecka njuter jag av att ha rensat. Jag går in i mitt välstädade förråd, tänder lampan, ser mig omkring på alla plastbackar med ordentlig märkning av olika innehåll. Jag drar ut en låda för att ta fram ett par vantar, hittar genast bägge paren, kan skjuta in lådan igen utan att något tar emot. Jag kan röra mig fritt på golvet, hitta skor och jackor jag inte sett länge.
Efter att ha lagt märke vad Ordning & reda gör för mig och mitt sinne, har jag till och med sett ut nästa offer: städskåp, medicinskåp och den stora sekretären med många lådor...

Bio

Här, just nu, är vi på bio, sonen och jag.
Hade glömt hur det var. Har nästan helt glömt bort småbarnsvärlden... trodde sonen var liten, men ser ju nu att han är stor! Jättestor.
Här är barn i alla åldrar, dom sätter sig fel, sparkar på stolen, spiller popcorn och dricka, tjurar, grinar, blir kissnödiga.
Ingenting av allt detta behöver jag bry mig om. Inget av detta händer med min son. Vi sitter här tillsammans, dricker lite läsk, sparar vårt godis tills filmen börjar, pratar lite, funderar lite, kollar spelet i mobilen...
Sonen lutar sig mot mig och genom sorlet av barnröster viskar han tätt i mitt öra "tror du att dom kommer att kunna vara tysta när filmen börjar?"

Att skriva

Det är så länge sedan jag skrivit något. Har längtat efter orden som löper längs en rad, av sig själv. Vet inte ens vad jag vill skriva, bara att jag vill.
Är alltid på fel plats liksom, har jag något på gång i datorn hemma så är jag naturligtvis på jobbet när jag kommer på resten. Plötsligt kom jag på en enkel lösning, lika gammal som pappret jag inte skriver på nu: En vanlig, gammeldags skrivbok, papper och penna, alltid med, överallt.
Vilken idé!
Så nu äger jag en vacker guldgul skrivbok med en vacker rosaklädd dam och tre fåglar som lämnar sin bur och flyger fritt. Jag äger också ett antal blyertspennor. För det ska vara blyerts när jag skriver, ska gå att sudda, ska gå att ändra. Och så blir det så vackert, sirligt.
Min bok följer med mig överallt.