fredag 19 augusti 2011

Spontan stormiddag

Vi väntar på alla matgäster innan burkarna öppnas, i bästa fall.

Någon i familjen är så ivrig att burkarna gärna hade varit öppnade redan för en timma sedan. Nu väntar vi på några som får köpa öl i stället för tunnbröd. Någon annan skickas att köpa tunnbröd, för att spara tid.

Av totalt tio stycken är vi än så länge tre. Av totalt tio stycken är det fyra som äter surströmming.

Ett lärorikt år

Första delen av detta år har varit händelserik.

Jag har lärt mig mycket om många olika delar av livets olika skeden, men även flera bitar om livets slut. Det har varit tungt och jobbigt ibland, roligt och glädjande ibland men hela tiden lärorikt. Märk väl: Hela tiden lärorikt.

Jag lär mig nya färdigheter, får nya insikter och nya tankar varje dag. Nästan mer nu, än när jag var barn eller tonåring.

Om andra delen av detta år blir lika omtumlande återstår ännu att se. Nu är det höst ute och vintern är närmare än igår.

En sorts resa, slutdestination

Det känns tomt. Samtidigt känns det överfullt.

Lägenheten är äntligen tom och det är så skönt, så skönt. De senaste veckorna har jag varit så trött, så trött. Somnat långt tidigare än jag någonsin gjort förr. Sovit en kort stund på eftermiddagen, för att inte somna när jag kör hem från jobbet.

Det kändes samtidigt lite sorgligt, lite konstigt och lite ödsligt, att stänga dörren efter oss, en sista gång. Nu är hans samlade liv alldeles spritt för vinden. Så som mitt kommer att vara en gång. Så som ditt.

De här veckorna har ändå gett mig honom tillbaka. En samlad bild av den han var för länge sedan, kombinerat med den han blev. Det känns som om jag har fått hela bilden.

En sorts resa, del 3

De senaste veckorna har vi rensat och rensat och rensat, till större delen Kära mor, Älskade dotter och jag.

Sopsäck efter sopsäck med hans samlade material. Noggrant sorterat, efter färg, sort och storlek. Rent och prydligt, garderob efter garderob. En människas hela liv har vi gått igenom, dag efter dag. Papperslapp för papperslapp. Pärm för pärm. Vi har tömt, rensat och slängt, hela tiden på hans vis. För återanvändning hemma hos oss själva, så mycket som möjligt. Gett bort till återbruk, så mycket som möjligt. Till återvinning i sorterad form, så mycket som möjligt.

Nu är lägenheten tom, så när som på några utslitna möbler som vi hämtar till veckan. Hans liv är över, upprensat och tömt. Utspritt på oss alla, en bit här och en bit där.

Till glädje för oss alla, på olika sätt. Morfars luftpistol väcker beundran och tävlingsintinkt. Hans pilbåge är utprovad och testad. Hans vackra bokhylla av teak, är uppsatt och fylld. Den gamla väggklockan från hans föräldrahem, den som han tystat och dämpat, sitter på hedersplats i vårt hem. Den tickar och slår, sprider hemtrevnad här i vårt kök.


En sorts resa, del 2

När alla syskon och begravningsgäster rest hem, tog jag min familj till lägenheten. Samma känsla infann sig snabbt.

Några samlades runt hans vardagsrumsbord, runt pärmarna med hans samlade tankar. Några observerade hans finurligt uppsatta träningsredskap och hans stora samling av verktyg och material. Hans egenhändigt tillverkade föremål av trä.

En sorts respekt och beundran spred sig, eller en djupare förståelse för vem han var, hur han var. Hans olika sidor. Den praktiska, fysiska. Den djupa, teoretiska. Den mörka, tunga. Den som också fanns, den lite humoristiska med självinsikt.

Hans resa förlängdes till att bli en resa för oss alla.

En sorts resa

I början av sommaren gick min far bort. Hans hjärta orkade inte längre, hans kraft var slut. Den senaste månaden har mest bestått av att tömma hans lägenhet, sakta men säkert.

Den första kvällen handlade mest om minnen. Stunden när vi syskon låste upp dörren, tyst tog av oss skorna och sakta spreds i de olika rummen. Någon hamnade vid skrivbordet, läste alla samlade almanackor, sorterade upp papper i högar. Någon annan fastnade vid bokhyllan, undersökte alla titlar, alla samlade verk. Vi rörde oss försiktigt och stilla. Det mesta skedde inom oss, en genomgång av hans liv med oss och senare, till större delen i ensamhet.

Andra kvällen delade vi. Tillsammans gick vi i genom rum för rum, sak för sak. Vi är fyra stycken, med födslarna fördelade på sjutton år. Vi har helt olika minnen av vår pappa. Det var enkelt att fördela, det kändes så oerhört tydligt när någon särskild sak var alldeles speciellt viktigt för någon.

Tredje kvällen var vila och umgänge och på den fjärde dagen höll vi begravning. En oerhört varm och solig sommardag samlades vi, femton personer i ljusa kläder. En vacker ceremoni hölls i kyrkan av en varm och trygg präst. Hon förmedlade hans liv med ord, som visade att hon helt förstått våra tankar och känslor vid samtalet tidigare samma vecka. Senare höll vi en trivsam minnesstund med god mat tillsammans. Vi avslutade på kyrkogården, besökte farmor och farfars grav och la ner hans kyrkbuketter, som för att visa honom var han ska bo.

Han såg sitt liv som en resa. Resan fortsätter, på Andra sidan.

fredag 5 augusti 2011

Röda naglar

Här sitter jag och dricker kaffe från nya, underbara kaffemaskinen, ur finaste gröna muminmuggen. Under tiden ägnar jag en lång, fridfull stund åt att måla naglarna i rött.

På något sätt har jag gått tillbaka till den jag var för länge sedan, samtidigt som jag har livets samlade erfarenhet i bagaget. Ungefär så som jag länge velat ha det; levnadsårens tyngd tillsammans med ungdomens livsglädje. Detta utmynnar i målade naglar och smalare midja kombinerat med ett starkt inre och kärleksfulla tankar.

När kaffet tagit slut i muggen och naglarna torkat, är det dags att hänga tvätten och tömma diskmaskinen. Det är väl livet i ett nötskal?