En fridfull jul

Så har julafton kommit och farit, ett år till nästa gång.

Internet i vårt hus har också farit någon annanstans, datorn börjar nog bli gammal och trött. Jag önskar mig en datordoktor som kommer hem och pysslar om våra datorer. Från grunden. Dra ur alla sladdar, tömma och starta om, ladda in på nytt, förnya allt. Tur man har grannar som kan låna ut en plats vid en ny och fräsch dator när det behövs.

I kväll blir det filmkväll, först Harry Potter och sedan Robin Hood. Har till och med köpt chips för att balansera upp all chokladaskar som tömts de senaste två dagarna.

En julgåva

Jag fick en julklapp i går.

En julklapp med tillhörande julkort, en helt oväntad gåva av en underbar vän. Texten på kortet gladde mig minst lika mycket som själva paketet.

Texten lyder: "Sen jag lärde känna dig för 10 år sen, har du utvecklats otroligt! Idag skulle du kunna förändra världen!!! Läs hur!". Jag tjuvöppnade mitt paket och tog fram en bok som heter "Den tändande gnistan - hur små faktorer kan förändra världen".

Tack! Din gåva gladde mig mer än du kan förstå.

Julen är röd & solen skiner!

För mig är julen röd.

Jag har försökt med silver och guld, med blått och med grönt, med vitt, fast aldrig någonsin med svart. Återkommer alltid till rött och nu är det färgen som stannat hos mig. Jag köper röda lyktor, röda gardiner, röda dukar, rött inslagspapper, röd amaryllis. Ett julbeslut i rött.
Julklapparna är nästan klara, en underbar kväll hägrar i horisonten: en kväll med glögg, julmusik och inslagspapper, snören, lack och rim!
Fast före det är det julkortskväll. Julkorten blev julbrev i år, julbrev som ligger klara i datorn och väntar på fint papper som ska köpas in på måndag. Skriva ut, lägga i kuvert, skriva adresser med fin penna, sätta på julfrimärken och posta senast onsdag.
Kanske blir det pepparkakor i helgen, kanske ett pepparkakshus. Det blir åtminstone glögg och en julskiva, ett tredje ljus på söndag, och adventspresenter till barnen.

Solen skiner idag! Trodde först att det var en lampa tänd som lyste mot gardinerna, men insåg att det är Solen! Solen som hälsar på en liten, liten stund innan den lägger sig till vila ett par veckor. Snart kommer den tillbaka för att stanna ett längre tag, över hela sommaren. Glädjen, som bubblar i bröstet, när man ser den ljusa skillnaden vid transport till jobbet, den där första tidiga morgonen efter en lång julledighet.

Kaffe till en sjukling

En av dagarna här i veckan lärde sig lille son att koka kaffe. "Två strukna mått kaffe ur den gröna burken och kokande vatten upp till strax under kanten". Det fungerade utmärkt och serverades fram till sjuka mor.
En muminmugg plockades ner och var halvt levererad till bordet, men så vände han tillbaka med sitt val och sökte med ögonen bland samlingen av mumin på väggen. Bytte mugg och kom tillbaka med den gula där Snorkfröken ligger på en äng och vilar bland blommorna på den ena sidan av muggen. "Den här passade bäst av alla, idag när du är sjuk. Det är den enda där någon ligger ner".

Jag tackar för kaffet och jag tackar för valet. På andra sidan av muggen hittar Snorkfröken en skattkista. Dit längtar jag.

Lite frisk - och sjuk igen...

Jag blev frisk. Jag jobbade. Och sedan sjuk igen.

Trodde inte det var sant när jag frös på söndagen, hela dagen. Trodde det skulle gå över, trodde jag överreagerade. Kom äntligen hem, kröp ner i sängen, tog tempen. Ja visst var det feber. Däckad sedan dess. Orkar inte. Ont, ont, ont. Överallt, hela tiden. Ingen kraft, ingen lust, ingen ork.

Är så oerhört glad att jag har mitt starka nätverk av vänner, barn och kära mor som hjälper mig när jag ligger helt utslagen. Uppdragen delas ut på löpande band, handla mat, skotta bron, töm disken, handla till klassens fikaförsäljning på julmarknaden denna lördag. Om jag orkar dit får vi se då.

På fredag kommer kärleken äntligen hem, efter två veckor borta. Längtar!

Trött, trött, trött

Två veckor av sjukdom, tröttsamt.
Först fick jag känna på hur det är att ha ryggskott för första gången i livet, därefter insjuknade stackars yngste son med feber och halsont och på toppen av det anslöt en alldeles egen influensa. Ont i bröstet, hosta som river och sliter. Trött kropp. Har vågat mig utomhus idag, en biltur in till staden. Nu vilar jag igen, med en underbar kopp kaffe i Hemulens lila mugg.

En utejulgran är på väg hem från skiftet, färgad ljusslinga är inköpt. Lite julkänsla har anlänt, trots avsaknaden av snö.
Ute är det skymning.

Glosor och fraser

Italienska varje onsdag.
Har hittat ett sorts rutin. Jobbar som vanligt, åker från jobbet för att parkera bilen i värme hos kära mor. En skön promenad in till centrum. Middag på en enkel restaurang, gärna inkurad i ett hörn för mig själv, samtidigt som jag övar på förra veckans lärdomar i några timmar. Denna vecka kändes det som om jag var på väg att ge upp, som om jag inte hade lärt mig någonting. När jag kom upp på lektionen visade det sig att jag inte var ensam. Alla hade haft samma känsla!
I kväll har jag lagt in allt, som jag lärt mig hitills, i fyra övningar på Glosboken.se och sedan övat. Nästan 200 (duecento) olika glosor och fraser, räkneord och meningar. Och jag kunde! Jättemycket! Jag kan faktiskt räkna på italienska, men inte så väldigt fort. Det hakar upp sig på räkneorden mellan femton och nitton (quindici et diciannove), men före och efter funkar det! Det fungerar!

Har inhandlat de två senaste muggarna med muminmotiv. Två av de äldre har då fått avancera från användarkrokarna vid det ena köksfönstret till utställningshyllan ovanför ett av de andra. Julmuggen 2009 och den svartvita, nya, har flyttat till oss. Nu finns 35 invånare i min by av muminmuggar.
Översätter alla siffror, tyst i huvudet, till italienska under tiden jag skriver, snart kanske även de vanliga orden? Kan man hoppas på det?

Mera lättnad

Dagen blev aldrig solig, men jag fick skratta, jag fick omtänksamhet och jag fick uppskattning.
En godkänd dag, kryddad med lite extra lättnad på slutet. Äntligen har jag slutfört några självpåtagna åtaganden och känner mig lugn och fridfull till sinnes. Ett avslut är avklarat, ett annat avslut är påbörjat.

Min gula fina bok, som jag skrev om i mitt allra, första inlägg, är snart fylld till bredden av roliga ord, mysiga tankar och underbara små seriestrippar som passar in på olika medlemmar av min familj.
Jag har också börjat sätta in Era kommenatarer i min fina bok. Jag bygger ett förråd av Era ljuvliga, vackra ord till mig, ett förråd av sköna känslor, för mig att ta fram när helst jag behöver.

Idag köpte jag en alldeles ny skrivbok. En vacker, vit och ren bok, en alldeles tom bok. Den ligger på mitt skrivbord och väntar på att fyllas med glädje.

Min andra glädjebok.

Sol, skratt & omtänksamhet

I dag önskar jag mig sol, skratt och omtänksamhet.

Det är grått och mulet, lite dystert. Dagen har börjat med en mindre sovmorgon, vilket jag alltid uppskattar. Fortsätter med jobb, som vanligt, det är måndag morgon.
Lite lunch på stan kanske, innan jag hämtar upp lille son, som kommer med bussen tillsammans med dotter. Tror det finns plats för lite klädinköp till honom innan det är dags för yoga.

Tack!

Jag vill ge ett stort tack till Er alla.

Ett tack, som säger allt det stora som Ni alla gett mig de senaste veckorna. Jag har fått ord, på mejl, med ord, som kommentarer. Varje gång jag skriver här känner jag mig lika lättad, lika glad, lika lugn. För att jag lämnar i från mig ord som är överblivna hos mig, ord som behöver präntas ner, som behöver finnas. Ord är min andra andning.

Era ord ger mig ny kraft. Förstår Ni det, Ni alla? Ny kraft.

Ni är precis lika bra på att skriva som jag. Era ord är så stora i min inbox, de ger mig så mycket i mitt liv, mer än Ni någonsin kan ana. De kommer i exakt rätt läge, exakt när jag behöver dem. Då, när jag tror att jag inte betyder någonting, då kommer de där bästa, de allra, allra bästa. De orden, som jag lever på.

Kram till Er alla!!!!

Långa dagar, korta nätter

Efter gårdagens ärofyllda arbetspass om nio timmar, försökte jag mig på att sova strax efter ett förra natten. Det gick förstås inte, en bok fick tvunget aktiveras, läste till efter två, snurrade ett tag till. Plötsligt mumlade telefonen att jag skulle upp och klockan var kvart över sex.

Bilresa någon timma, trodde jag skulle somna, men gjorde naturligtvis inte det. Hade varit praktiskt med någon timmas tupplur under tiden någon annan kör mig dit jag ska. Möte hela långa dagen.
Läskig, extrasaltad lunch med sås av mjölkprodukt som förgiftade min mage. Lång resa hem, somnade inte då heller. Hade varit praktiskt. Igen.

Hemma - enkel middag med köpes smörgåstårta och mannagrynsgröt. Alla glada.
Jobbade vidare även denna kväll. Mera installation. Mera internet. Mera ekonomiska planeringar och förutsättningar. Snart klart.

I morgon är det fredag! Nej...det har redan blivit fredag, kanske dags att sova då?

Tyngder och lättnader

Vilken dag.

Idag har många tyngder lyfts från mina axlar. Självpåtaget arbete, som visat sig vara mer än förväntat, har legat som en klump i magen. Som ett ok över min nacke. Som tar kraft och ork, ersätter glädje med något annat, något som tynger.
Äntligen har jag tagit tag i projektet. Äntligen har jag sökt stöttning och hjälp. I kväll har många små, små ostyriga bitar fogats ihop och bildat ett rent, strukturerat resultat. På ytterligare någon timma eller två, kan jag känna mig färdig och nöjd.
Datorer och program, skrivare och internet, utskrifter och installationer, beslut och mejl. Alldeles strax en hel arbetsdag är avklarad, så här en kväll efter jobbet.

En liten paus på två sköna timmar, med kursen i ett nytt språk. Några ord och fraser som fastnade, under de få besöken i det vackra landet. Den enkla kunskapen, som fick mig att vilja mer. Som fick mig att vilja förstå hur språket är sammansatt, hur ljuden fungerar.

Jag lär mig italienska.

Önskelista

Jag läste en härlig må-bra-bok härom veckan, en så'n där alla mår någorlunda bra, hela boken i genom.
Denna gick ut på att en grupp människor skrev varsin lista med tjugo önskningar. En önskelista som innehöll tjugo önskningar, utan inbördes rangordning, med allt i från fina saker och upplevelser till känslor och sköna tankar. Naturligtvis uppfylldes alla önskningar i boken, en efter en, det var ju därför jag uppskattade den. Nu har jag startat min egen lista;

• att någon gång sova under bar himmel och se stjärnorna när jag ska sova
• att skriva mer
• att måla en tavla
• att tillbringa mer tid med färger

Min lista är inte så lång ännu, men den blir längre för varje dag. Längre för varje ögonblick jag tillbringar en liten stund att läsa den och känna med den. Jag är helt övertygad om att även mina önskningar kommer att slå in, en efter en.
Det är ju så att när de finns där, på papper, så existerar de. Förr har de glidit förbi i mitt huvud, som ett glittrande vattenstänk eller en stillsam vindpust. Glidit förbi och försvunnit, blandats i ett hav, tillsammans med resten av alla tankar vi hinner känna varje dag.
Det som är skrivet finns. Det som är skrivet kan också bli sant.

Höst

Nu är hösten här, på riktigt. Det är sex grader kallt ute, det är frost på hela ängen i solskenet och jag har hittat rönnbär. Inte många, men dock några. Första oktober är äntligen förbi.
Nu kan jag njuta av den höga, klara luften, av min frostnupna näsa, av isen på vattensamlingen. Hösten är vacker, så länge det inte regnar och blåser...
Idag är det en solfylld dag, både utomhus och inne i mitt hjärta. Jag mår bra. Solen skiner överallt. Jag samlar lite glädje och lägger undan för att ta fram en annan dag.

Det är dags för mina nya stövlar att gå på hockey...väntar mig onda tår, men jag ska ju inte gå mycket, mest sitta ner och må gott! Ingen mat behöver vi laga idag, middag ute och sen avsluta kvällen hemma tillsammans med goda vänner och vin. Det är en optimal lördag för mig... Att få somna hemma i egen säng, med alla på plats. Säger det en del om ålder och bekvämlighet, mån tro?

Stövlar & rönnbär

I söndags köpte jag mig ett par stövlar. Ett par underbara, vackra stövlar, med höga klackar och kedjor som hänger runt vristen på de höga, smala skaften.
Lite trånga. Lite ont i tån får jag. Ganska mycket faktiskt, efter ett par timmar. Vad gör man inte för ett par härliga - väldigt snygga - stövlar? Den närmaste tiden måste jag gå in dem, tränga ut dem, pinas och plågas var eviga minut. Sen, sen, underbara sen, när de passar min fot perfekt, då ska jag använda dem och glädjas för varje sekund de sitter på fötterna.

Jag väntar på att hösten ska komma, alla de vackra färgerna som talar om att det är höst. Tror nästan att hösten har lurat mig i år. Det är bara lite gult här och där, gräset är grönt fastän löven faller. Någon enstaka rönn med röda blad.
Inga rönnbär. Var är alla rönnbär? Det är ett år sen nu, alla rönnarna bar mängder med röda bär, på sina kala, mörka grenar. Jag såg rönnbär i flera veckor, vart mina ögon än landade fanns de röda, vackra bären där som tröst. Jag tror faktiskt att hösten har kommit till mig ändå. Utan rönnbär. Det är snart den första oktober.

Kommentera mera...

Jaha...

Så lycklig som jag är, när jag får skriva, så blir jag ändå lyckligare när jag får kommentarer och respons. Har förstås kikat in och undrat om det kanske kommit någon kommentar, blev ju överlycklig när käre bror skrev en dag. Fast han har ju konto.
Om man är en vanlig en, utan något sorts konto, så har det ju inte fungerat alls fick jag höra alldeles nyligen. För drygt tolv timmar sedan, faktiskt. Inte undra på att det är så tyst här, medans mejl och öron fylls med uppmuntrande ord. Ord som får ögonen att tåras ibland.
Tack till Er alla!

Att skriva är lätt och roligt, men att förstå alla funktioner, som finns inlagda i en blogg, är inte enkelt. Att inte kunna kommentera mina ord, har helt och hållet berott på mig, min okunskap och på mina egna inställningar. Nu är det åtgärdat och jag välkomnar Er alla att skriva.

Sakta, men säkert, smyger jag ut min blogg bland nära vänner. Att kommentera mina ord betyder inte snälla ord och beröm. Att kommentera betyder vad som helst. Tyck och tänk, fundera, ha åsikter. Vad vill Du? Vad känner Du? Vad önskar Du?

Mår bra!

Att det gör sådan skillnad att tänka på ett annat sätt!
Att fokusera på det som är bra, att släppa det jag inte kan kontrollera, att hela tiden gå framåt och bara göra det jag själv kan stå för och vill göra. Det är hela skillnaden!

Jag mår bra när jag skriver och när jag läser, när jag tänker och när jag skrattar. När jag har något att inspireras av, något att fokusera på, när jag har åstadkommit något som är viktigt för mig. När jag äntligen har ringt det där jobbiga samtalet eller tagit tag i den trista sammanställningen eller rensat upp det där stökiga utrymmet.
Jag sparar de där tillfällena när jag mår riktigt bra, när solen skiner i mitt inre och himlen är otroligt blå. Sparar och stoppar undan till en annan dag.

Ibland känns allt förskräckligt fruktansvärt och ensamt, ibland är allting grått och svart och beige. Det är då det känns som om hela himlen öppnar sig, skakar hårt och skälper allt elände över hela mig, över bara mig. Så är det ju för oss alla. Ingen kommer undan de svarta dagarna.
Det är då jag tar fram den där gömman med sol, som jag stoppat undan i ett skrymsle. Det är då det är extra viktigt med en färgglad Muminmugg, någon av dem med en glad figur, som peppar mig och gläder mig. Bara genom att finnas där för mig, fylld med starkt, svart kaffe.

Hemligheter

Jag är en människa som bär på mångas hemligheter.

Kanske för att allt jag får veta, stannar hos mig. Som i en skattgömma, som om nyckeln tappats bort. Jag tycker om att bära dem med mig, hos mig, i en trygg liten skreva, långt bort från allas ögon och öron. De har hamnat hos mig med en tanke och med omsorg, viskade i mitt öra som en gåva från länge sedan. Lätta att bära följer de mig. Några för ett kortare ögonblick. Andra för alltid och evigt.

Som vänner.

Fest

Det kom en fest i min väg denna helg.
Höstfest hette den först, men visade sig snart vara en kamouflerad födelsedagsfest. Där fanns en band som spelade, mat på ett bord, dans på ett golv, i en festlokal, i ett bostadsområde.

Ute på bron samlades rökarna, få i början, fler allt eftersom vinet flödade. Ett sorts igenkännande, lite som Far & Son på Norra, trettio år tidigare i mitt liv. Kanske lite ung igen. Och yngst var nästan vi, mitt gäng och jag.

Meditation

Det fanns en människa i mitt liv, för länge sedan. Denna människa stängde in sig i ett rum, en stund varje kväll, för att meditera. På den tiden kände jag mig utestängd.

För länge sedan fanns en människa i mitt liv, som lärde mig att sitta i Lotusställning. Den gången var jag stolt.

Nu finns jag. Jag har börjat yoga.

Förutsagt

Jag hittade något i mina gömmor, som någon har sagt mig för ett antal månader sen:

• Du kommer att få mycket kraft och kommer att ta tag i kaoset hemma
  


• Du skriver mycket, men mest för dig själv. Om ett eller två år kommer du att vilja berätta din historia
  

Det har nog börjat nu.

Kaoset tar jag tag i, sakta men säkert.
Jag ändrat måste till vill. Förr tänkte jag "jag måste putsa fönstren". Nej, det är inte sant. Sanningen är att jag vägrade ha "måsten" och därför har inte mina fönster blivit putsade på ett antal år. Jag har ändrat mitt tankesätt till "jag vill ha rena fönster", vilket denna höst resulterade i rena köksfönster och nytvättade gardiner. Förra helgen resulterade mitt vill i ett underbart, strukturerat källarrum.
Idag har turen kommit till medicinskåpet: ni vet, skåpet där allt skräp stoppas in, där det rasar ut saker i huvudet när man öppnar det och där vi dessutom råkar ha vårt medicinförråd på en av hyllorna.

Skrivandet har också börjat. Här. Sakta, men säkert, berättar jag min historia. Lite på ytan, lite i taget.

Ordning och reda!

I helgen har mor och jag haft en röj- och rensahelg. Jag kan inte riktigt förstå att det faktiskt är jag som skriver så där. Ordning och reda. Röj- och rensarhelg. Hur har det blivit så? Jag är en slarvmaja, en ganska lat person som hellre njuter än rensar.
Fast nu har något hänt med mig. Denna vecka njuter jag av att ha rensat. Jag går in i mitt välstädade förråd, tänder lampan, ser mig omkring på alla plastbackar med ordentlig märkning av olika innehåll. Jag drar ut en låda för att ta fram ett par vantar, hittar genast bägge paren, kan skjuta in lådan igen utan att något tar emot. Jag kan röra mig fritt på golvet, hitta skor och jackor jag inte sett länge.
Efter att ha lagt märke vad Ordning & reda gör för mig och mitt sinne, har jag till och med sett ut nästa offer: städskåp, medicinskåp och den stora sekretären med många lådor...

Bio

Här, just nu, är vi på bio, sonen och jag.
Hade glömt hur det var. Har nästan helt glömt bort småbarnsvärlden... trodde sonen var liten, men ser ju nu att han är stor! Jättestor.
Här är barn i alla åldrar, dom sätter sig fel, sparkar på stolen, spiller popcorn och dricka, tjurar, grinar, blir kissnödiga.
Ingenting av allt detta behöver jag bry mig om. Inget av detta händer med min son. Vi sitter här tillsammans, dricker lite läsk, sparar vårt godis tills filmen börjar, pratar lite, funderar lite, kollar spelet i mobilen...
Sonen lutar sig mot mig och genom sorlet av barnröster viskar han tätt i mitt öra "tror du att dom kommer att kunna vara tysta när filmen börjar?"

Att skriva

Det är så länge sedan jag skrivit något. Har längtat efter orden som löper längs en rad, av sig själv. Vet inte ens vad jag vill skriva, bara att jag vill.
Är alltid på fel plats liksom, har jag något på gång i datorn hemma så är jag naturligtvis på jobbet när jag kommer på resten. Plötsligt kom jag på en enkel lösning, lika gammal som pappret jag inte skriver på nu: En vanlig, gammeldags skrivbok, papper och penna, alltid med, överallt.
Vilken idé!
Så nu äger jag en vacker guldgul skrivbok med en vacker rosaklädd dam och tre fåglar som lämnar sin bur och flyger fritt. Jag äger också ett antal blyertspennor. För det ska vara blyerts när jag skriver, ska gå att sudda, ska gå att ändra. Och så blir det så vackert, sirligt.
Min bok följer med mig överallt.