Med glädjetårar

För några år sedan tog Store son med sig en kompis till stugan. Den pojken kom för att stanna. Han blev en av våra bonussöner. Vi har i och för sig flera stycken, bonussöner och bonusdöttrar, men just denna blev vår extrason på alla sätt. Vi har blivit en stor familj på äldre dagar.

Just denna pojke ska flytta från byn. Han lämnar oss och flyttar hemifrån, till egen lägenhet, tillsammans med sin käresta. Idag går flyttlasset och det känns sorgligt och glädjande på samma gång. Stolt är jag, som en mamma, för att just han har kommit så långt, på så kort tid.

Med äkta glädje och tårar i ögonen skjutsar jag honom in till stan, med packningen i bagaget. Lycka till i livet Käre bonusson!

En befrielse

Det känns som en befrielse, att ha hittat orden igen! Upptäcker också nyttan av att skriva, då jag behåller min text i tankarna under en längre tid och verkligen förstår vad som sker inom mig.

Så som att själen varit överfylld av elände och därmed hindrat glädjen att ta plats eller, att tankarnas gång fastnat i det jobbiga i stället för att lyfta blicken och se himlen.

Klättringen upp ur min djupa grop har verkligen startat och den tjocka dimman lättar.

Jag fixar det!

Jag ska samla på positiv feedback. Det gör mig gott, det hjälper mig under klättringen.

För någon dag sedan satt jag i en bil tillsammans med tre andra, på väg hem från en liten resa. Telefonen gick varm, det var från jobbet och det var hemifrån. När vi närmade oss min gård frågar en av mina medresenärer; "Pia, har du räknat hur många gånger under en dag du säger orden Jag fixar det"

Nja, det har jag väl inte, har aldrig tänkt på det. Ganska ofta, kanske. Det hör till mitt jobb att fixa. Det hör till min personlighet att fixa. Jag är glad för att det uppskattas.

Nyttt år, nya möjligheter

Som jag har saknat detta skrivande! Flödet av ord som strömmar från mina tankar, genom mina fingrar, ner till denna plats i cyberrymden. Alla bokstäver som bildar meningar, tankar, åsikter och drömmar.

I flera månader har jag varit tyst. Som om jag befunnit mig i en tjock, grå dimma. Av och till har jag hittat glädjestunder, men ganska ofta har jag också varit djupt nere i någon sorts mörk grop. Gropen är min egen. Jag har haft svårt att se ljuset, trots att jag vet att det finns där ovan.

Alltför många otäcka saker hände under 2011. Alltför många i min närhet lämnade livet, alltför många skadade sig svårt. Alltför mycket hände, så att det till slut inte fanns några positiva tankar att dela med er andra, där ute i resten av världen.

I dag skiner solen och snön glittrar på ängarna utanför fönstret. Nu har jag bestämt mig för att klättra upp. Ett steg i taget.