En sorts resa

I början av sommaren gick min far bort. Hans hjärta orkade inte längre, hans kraft var slut. Den senaste månaden har mest bestått av att tömma hans lägenhet, sakta men säkert.

Den första kvällen handlade mest om minnen. Stunden när vi syskon låste upp dörren, tyst tog av oss skorna och sakta spreds i de olika rummen. Någon hamnade vid skrivbordet, läste alla samlade almanackor, sorterade upp papper i högar. Någon annan fastnade vid bokhyllan, undersökte alla titlar, alla samlade verk. Vi rörde oss försiktigt och stilla. Det mesta skedde inom oss, en genomgång av hans liv med oss och senare, till större delen i ensamhet.

Andra kvällen delade vi. Tillsammans gick vi i genom rum för rum, sak för sak. Vi är fyra stycken, med födslarna fördelade på sjutton år. Vi har helt olika minnen av vår pappa. Det var enkelt att fördela, det kändes så oerhört tydligt när någon särskild sak var alldeles speciellt viktigt för någon.

Tredje kvällen var vila och umgänge och på den fjärde dagen höll vi begravning. En oerhört varm och solig sommardag samlades vi, femton personer i ljusa kläder. En vacker ceremoni hölls i kyrkan av en varm och trygg präst. Hon förmedlade hans liv med ord, som visade att hon helt förstått våra tankar och känslor vid samtalet tidigare samma vecka. Senare höll vi en trivsam minnesstund med god mat tillsammans. Vi avslutade på kyrkogården, besökte farmor och farfars grav och la ner hans kyrkbuketter, som för att visa honom var han ska bo.

Han såg sitt liv som en resa. Resan fortsätter, på Andra sidan.