En sorts resa, slutdestination

Det känns tomt. Samtidigt känns det överfullt.

Lägenheten är äntligen tom och det är så skönt, så skönt. De senaste veckorna har jag varit så trött, så trött. Somnat långt tidigare än jag någonsin gjort förr. Sovit en kort stund på eftermiddagen, för att inte somna när jag kör hem från jobbet.

Det kändes samtidigt lite sorgligt, lite konstigt och lite ödsligt, att stänga dörren efter oss, en sista gång. Nu är hans samlade liv alldeles spritt för vinden. Så som mitt kommer att vara en gång. Så som ditt.

De här veckorna har ändå gett mig honom tillbaka. En samlad bild av den han var för länge sedan, kombinerat med den han blev. Det känns som om jag har fått hela bilden.