Idag är vi hemma, Lille son och jag. Han sjuk med feber och värk, jag tar min lediga fredag en vecka i förtid.
Har gjort några storverk tills nu: skurat ur duschen och avloppet, tvättat ett par maskiner, gått igenom säckarna med tyg som Kära dotter inte ville ha, samt tömt och fyllt diskmaskinen. Nu är det dags att vika en enorm hög med lakan eller börja ta ner julen. Har inte bestämt mig för vilket ännu, så under tiden jag tänker, tillbringar jag tiden här med en kopp kaffe och skriver lite på samma gång.
Igår försvann min lunch- och middagsmat, nästan till sista tuggan, in i familjens garn. Det allra sista åkte i Älskade makens tilltänka lunchlåda. Jag har dock nyss hittat lådan med ostfylld fläskfilé i kylen och ätit upp den med god aptit, förutom den pommes han också lastat för sig.
Tillsammans med ytterligare en kopp kaffe sitter jag här och blickar ut genom vårt köksfönster. Himlen är lysande blå-rosa-lila, fälten och ängarna ligger vita och snöfyllda. Snön skimrar i träden.
Tacksam är jag för mitt liv. Jag har aldrig mått bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar