En tur till affären innan man har ätit blir alltid lite dyrare än tänkt.
Det första som uppenbarar sig är nybakade wienerbröd och munkar, frestande exponerat i ett glasskåp alldeles innanför entrén. "Det är ju faktiskt lördag" tänkte jag och föll direkt. Gick vidare, förbi kött och korv, såser och kräftstjärtar. I charken var det folktomt. Ingen kö, ingen personal.
"Smörgåstårta...precis en portion sticker ut där, som om den vore för mig" tänkte jag och stannade till. Väntade lite. Tänkte igen "det är ju faktiskt lördag" och fingret ryckte till för att klinga i klockan och kalla dit någon. Avvaktade igen. Tänkte på wienerbröden och munkarna som redan lagt sig till rätta i korgen. Lyckades på något sätt lämna charken, utan att få med mig den där speciella biten smörgåstårta. Tog mig vidare till kassan, utan att köpa godis. Förutom den där påsen med skumtomtar för tio kronor. Fast den är ju inte till mig utan till barnen. Kanske jag smakar en, eller två. Eller så.
Väl hemma, innanför dörren. "Nu tänker jag faktiskt smaka ett wienerbröd. Eller kanske en munk" är ju första tanken då. Men, jag tog mig ända fram till kylen för att lasta in kylvarorna och där innanför kylskåpsdörren fanns ju andra halvan av gårdagens middag! Snabbt lastade jag fram ingredienserna till en måltid som jag ofta äter till lunch på jobbet. Omelett.
Två ägg, två matskedar vispgrädde, grovmalen svartpeppar och lite salt, blandas tillsammans med en knapp deciliter riven parmesan. Stek som omelett, lägg dit bitar av ädelost att smälta, tillsammans med lite paprika för tuggmotståndet. Servera med ett halvt paket stekt bacon och kanske en tomat. Ett stort glas iskallt vatten fullbordar måltiden.
När jag hade ätit var längtan efter bröd alldeles borta. Så mätt, så nöjd. Kanske en kopp kaffe på maten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar