Midsommar 2010

Midsommarhelgen är nära nu.

Trivsam tillvaro i stugan tillsammans med många vänner från olika håll. Knytkalas med buffé. Regn undanbedes, trettio personer ryms inte inomhus...

Laxpaj, sill och potatis, ägghalvor, gravad lax, kavringtårta, saltströmming, sallad, nubbesallad och en hel del annat. Avslutas med jordgubbar, glass och grädde förstås.

Matlagning tillsammans, tipsrunda och sånghäften, bada bastu och paddla kanot, fiska och lägga ut mjärden , balansövningar på wakeboard bakom båt med motor.

Många, långa timmar med roliga aktiviteter eller tid att bara vara.

Lust att lära?

Från den yttersta glädjen, till den djupaste oro och tillbaka till ett litet, litet spirande hopp...

En skola på önskelistan. Ber om svar i positiv anda, men pendlar mellan yttersta besvikelse och allra högsta salighet, om vartannat. Dalarna är de djupaste raviner när man ligger i botten. Topparnas höjd; som om man levde i himlen.

Kanske, kanske, kanske...

Etthundra tankar

Etthundra vilda blommor bildar sommarens äng. Etthundra träd formar skogen som ger mig stillsam ro.

Etthundra tankar. Tacksam är jag för varje stund, för varje gång jag kan lämna ett avtryck, för varje bokstav som bildar ett ord som bildar en mening. Som slutligen bildar ett inlägg. Varje inlägg ger mig styrka och kraft, ny energi. Glädje.

Etthundra stunder här, hemma hos Daisy.

Sånger

Ni har inte en aning.

Här sitter jag, mitt i natten. Lyssnar på sånger från forntiden, sånger som säger så mycket, sånger som ger allt.
Det finns sånger som ska spelas på ett avslut någon gång, för en människa som jag känner väl. Det finns andra sånger som berör mig mycket.

Kram till er alla!

...faller allt

Nu är vi officiellt datorlösa i vårt hus.

Fru Datadoktor ringde nyss och gav det smärtsamma beskedet: Bägge två är bortom all räddning. Jag bad henne om en sista tjänst innan hon tog släpper taget om dem. Rädda vad som räddas kan!

Vi flyger med lånta fjädrar så länge. Jag önskar mig en dator. Också.

Som ett korthus...

Vår diskmaskin har varit lite krasslig den senaste veckan. Den har inte orkat tömma bort riktigt allt vatten, så Älskade maken tog fram doktorsväskan och blåste ren slangar och andra ting som sitter ihop med en diskmaskin.
Hörde rykten om att slangen blåste tillbaka med full kraft. Skåpet där slangen bor är alldeles förunderligt rent, så kanske det var sant?

I början av denna vecka har jag levererat två datorer till Fru Datadoktor, så vi har lämnats helt isolerade här i vårt internetlösa hus. Förvirringen har varit total, "vad ska vi göra nu" har vi frågat varandra och irrat omkring lite löst, utan mål och mening med våra steg.
Lille son har varit ute och cyklat. Jag själv har tillbringat mycket tid vid diskbänken, där jag diskat för hand. Tvättat många maskiner och hängt utomhus. Vikt mycket tvätt vid tv:n.

Idag dog diskmaskinen. Nästan hela huset slocknade. Dotter konstaterade att ingen ovanlig ström användes, det var en ny sorts elkrasch. Vi har lärt oss den hårda vägen att vattenkokaren och mikron inte trivs särskilt bra ihop. Ingen annan hård förbrukning var igång så än en gång konsulterades Älskade maken. Han gick igenom säkring för säkring, i lugn och ro. Diskmaskinen slog ut hela huset. Tanken slog mig förstås: nästa gång ska jag kolla själv, det var inte svårt.

Pumpen har gett upp. Jag önskar mig en ny. Diskmaskin.

Stillsam förundran

Sommaren har landat.

Från vårt fönster ser jag ut över ängarna som växer och frodas. Jag ser platsen där storspoven har placerat årets bo och ägg. Jag ser skogen som grönskar och himlen som skimrar i grått och blått. Inget enda hus skymmer sikten.

Stillsam förundran över att jag hamnade just här.
Tacksamheten sprudlar i hjärtat: över mitt hem, min familj och mitt liv.

Allergisk reaktion

Man tillfrisknar snabbt, när ens barn mår mindre bra.

Igår kväll kom klagomål om klåda och röda utslag, ungefär när det var dags att sova. Lille son äter penicillin, men fick sova på saken över natten och sedan gå till skolan som vanligt.
Jag ringde doktor Annika på morgonen, för goda råd. "Kom in på en gång, jag vill se honom", var hennes önskemål.
Snabb dusch, snabb hämtning på skolan. Fast där var han naturligtvis inte, hans klass hade slöjd på skolan i byn nära vår. Med lite fördröjning var vi i allafall i bilen och nästan framme vid vårdcentralen inom en timma.

"Det känns konstigt när jag andas" säger Lille son, när vi var ganska nära. Vi fick komma in på en gång, efter vi anmält oss, och lika snabbt fick Lille son en Tavegyl och ett glas vatten, och sedan blåsa hårt i ett rör. Vid tredje blåsförsöket var doktor Annika någorlunda nöjd, men gav order om vidare färd till Barnavdelningen på Sjukhuset.

Att hitta parkeringsplats där är ingen lätt uppgift, men vi lyckades till slut. Allra, allra längst bort fanns det tomma platser.
"Gå inte så fort, jag orkar inte" säger Lille son, som senast igår var ute och cyklade hela långa dagen, utan några problem alls.

Äntligen kom vi fram, fick hjälp och nu provar vi ett annat penicillin. Lille son i ganska god form, fick lunch och glass på Sjukhusets vackra uteservering. Det tog den sista kraften ur hans unga kropp, sedan tog sömnen över, i bilen på väg hem.

Ute skiner solen och fåglarna kvittrar. Inne är soffan, ännu en dag, ockuperad av en sjukling.

Sova, sova, sova...

Sovit i två dygn, natt och dag, med lite vakentid för att äta. Hur går det till egentligen? Borde kunna vara vaken i två, men det känns inte riktigt så. Värk i händer, fötter och lite otippat, ögon.

I morgon tänker jag vara frisk, så det så!